Det gör lite för ont det jag kommer skiva om nu.

Förra onsdagen slutade min tid på Ålsta och artistlinjen. Det går inte att beskriva hur mycket jag kommer sakna allt där.

 

Innan jag började där trodde jag inte att jag skulle förändras så mycket. Jag tyckte att jag hade byggt en grund som inte gick att bygga på så mycket mer. Men någon gång under det här året tappade bort mig själv. Jag vet inte på vilket sätt, men mycket av mig försvann. Bland annat mitt självförtroende och hur jag litat på mig själv, lugnet och andra saker jag hade sedan innan. Men nu på slutet kände jag hur jag kom tillbaka mer och mer. Allt jag lärt mig, genom undervisningen, av alla människor där, under situationer man stötte på, allt inflytande av alla fantastiska personer där har byggt mig. 

 

Det har inte alltid varit en dans på rosor, men jävlar vad underbart det varit ändå. För alla gånger jag mått dåligt har det vägt upp för alla andra gånger har det varit fantastiskt.

 

Vintern innan jag sökte till Ålsta, var det en vän till mig som pratade om att hon ville söka teaterskolor för att hon ville följa sina drömmar. Jag ville söka musik och göra det, för att jag älskar det, men jag vågade inte. Så tillslut gjorde jag det ändå, kom in på Ålsta och har inte ångrat det en sekund. Jag hade kunnat leva på det, bara det och varit lycklig. Jag har aldrig trivts på mina förra skolor, så att behöva lämna ett ställe jag älskat är bara fruktansvärt. Att få komma och göra tusen roliga saker, att träffa underbara och begåvade människor, så måste man sluta och aldrig mer träffa vissa av dem? Vad är det för rättvisa? Vad är det för slags bestraffning?

 

Det känns som min familj dött. Att jag varit med i en katastrof och överlevt. Hormonerna är som hos en gravid kvinna och jag är trött. Jämt. Och jag vill inte vara ensam, samtidigt som jag vill vara ensam. Att träffa folk från Ålsta, det går bra, men att måsta träffa andra...det orkar jag inte med just nu. Helst av allt skulle jag vilja ligga under en sten i två veckor, sedan kanske det skulle vara bra. Men det går inte, för Fanny har sin student, jag måste planera jobb och om 4 dagar sitter jag på ett plan till Thailand. Jag har packat upp mitt rum, fixat saker inför resan, varit med folk och nu orkar jag snart inte mer. Jag vill inte. Jag vill bara åka tillbaka, åka tillbaka till alla där.

 

Så just nu är det jobbigt, jobbigare än någonsin.