Det är för mig de största orden. Jag har inte sagt det till många i mitt liv och det har tagit år av förtroendebyggande innan jag säger det till någon. För mig finns de inga ord som är så laddade av total kärlek, tillit och som berör på plan inte mycket når till. Jag spar på dessa ord som de bästa i godispåsen, pengarna i spargrisen och speciella leenden.

Men att säga dem tar emot något så otroligt hos mig, då jag är rädd att inte få tillbaka dem, att inte få tillbaka samma laddning i ord, med samma innehåll som jag gett till den andra personen. Vissa får man inte tillbaka dessa ord av. Varför brukar jag undra. Duger jag inte? Älskar du mig inte?

Jag tror inte att det handlar om det alls. Jag tror det handlar om att våga. Att inte ångra och våga älska villkorslöst. Jag slösar absolut inte på dessa ord och de sägs nästan aldrig.

Det krävs mod att göra många saker. Mod att göra saker man älskar, hatar, är rädd för eller aldrig provat. Små och stora ting. Som att gå själv till en bar en fredagskväll, beställa en öl och läsa en bok. Att flytta hemifrån. Att börja med ett nytt jobb, prata med killen man tycker lite extra om, ha på dig ett par konstiga kläder, köpa den där prylen, våga vara ensam, våga skrika, våga skratta, våga vara arg, våga säga ifrån, våga hata, våga älska.

Jag tycker det finns på tok för mycket hat i världen. Hat som går ut över saker det kanske egentligen inte ska gå ut över. Som på vikarier, gubben som gick lite väl långsamt över övergångsstället när du var sen, dumma, fula, hemska kommentarer som sägs bakom ryggen när man går förbi, orättvisor, dåliga energier, kompisar, gamla flammor, nya människor, annorlunda människor.

Jag tror på att, det man ger, det får man tillbaka. Som energier. Har jag en jävligt dålig dag, vet jag att det kommer komma en fantastiskt dag. Får man uppleva mycket hat, kommer man få mycket kärlek. Ser man ned på någon, ger någon något taskigt, till någon som kanske egentligen inte skulle behöva det eller förtjänar det, kommer man få tillbaka detta i något förjävligt. Som sömnlösa nätter, sjukdom, skit från främlingar eller vänner, på jobbet eller något annat hemskt, för att den energi du sänder ut får du tillbaka. Baksidan av detta är väl den att har jag en bra dag, kommer det komma en dålig, men du kan förhindra det genom fina, bra saker. Behöver inte vara något stort, ge någon en kram eller snällt vänta på den stressade kassörskan så hon får göra sitt innan det är din tur.

Att vara modig betyder inte bara att man ska våga stå upp för andra, utan att kunna vara sig själv och ge av det. Ge den energi du har till dem som behöver det. Att våga hjälpa är en sådan här sak. Tycker man borde uppmärksamma detta så otrolig mycket mer då det verkligen är något att uppmärksamma. Vare sig det var att rädda barnet som gick rakt ut i vägen eller stoppa den stressade mamman som tog en möglig påse sallad till middagen, just för att det gör livet fyllt med mer kärlek av vardagsmat, den sortens energi som förgyller kommer vidare. Det behöver inte vara hjältedåd, det kan vara att säga till den ledsna kollegan man inte känner att "Vad det än är, så kommer det bli bättre!". Ge tjejen eller killen en blick som bryr om, kanske rent utav en kram.

 

Att våga säga "Jag älskar dig" till personer du faktiskt älskar, för imorgon kanske de inte finns där. Säga det för deras skull, för att du uppskattade deras ord, deras närhet, att de finns med dig vare sig du är arg eller lycklig. Inte för att de sa det till dig, utan för att de och du förtjänar de. För kärlek behöver vi alla. Kärleken i alla former.

Så våga. Våga för dig själv, för andra, för mamma och pappa, syster och bror. Bästa vännen och den bekanta. För alla och för framtiden.

 

Kan jag kan du. Orkar jag så orkar du.