Tre dagar. Det är bara tre dagar kvar här. Om man räknar med idag är det tre dagar och en kväll. Och jag kan inte alls ta in det.

 

Jag har packat ned mitt rum, nästan allt är nu i lådor. Men jag förstår det fortfarande knappt. Det är som att jag absolut inte ska härifrån, snarare som att jag ska packa upp allt igen, ställa det på samma plats och somna, vakna och stanna resten av mitt liv. Jag visste att den här dagen skulle komma, men jag är inte beredd på det.

 

I fredags spelade jag för sista gången med alla fina människor som går musik och artist här. Vi var i Ånge på Kulturnatten och hade det så roligt. Imorgon är det måndag. Måndag den 26. Den dagen trodde jag ärligt aldrig skulle komma. Jag vet inte om jag tagit vara på varje sekund detta år. Jag hade nog kunnat göra mer för att fylla detta år till tusen med allt, men jag har inte gjort det, för jag har gjort annat. Jag ångrar inget, men ett år till hade varit så himla skönt. Då vet man vad man ger sig in på, vad som förväntas, hur många saker man kunnat gjort, vart man ska lägga nivån. Nu får jag inte längre någon chans till det.

 

Jag kommer inte heller få ha någon sånglektion, danslektion, drama, teori, gehör, musikalpass, uttryck eller göra ett grupparbete eller en föreställning med massa nummer. Min värld här, den är snart borta. Borta och det kommer inte att gå att komma tillbaka till något av det här. Bara att gå till gymmet eller bada, hänga på någons rum, fika eller bara kolla på tv. De människorna man bott med här kommer man skiljas från och det kommer vara så fruktansvärt.

 

Lilla Fränsta. Älskade lilla Fränsta. Du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Du är vacker, lugnt, och tyst. Jag kommer alltid komma ihåg dig. Jag vill inte åka hem.

 

Jag vill stanna här.