Det är klart att jag sagt förlåt. Eller har jag det? Det är så uppenbart när man ser det själv. Vi är precis som dem, så som man inte vill att det ska vara. Man ser dem och blir så arg på henne för att hon inte ser eller bryr sig. Att hon bara tittar efter andra, medan han svansar bakom, lyssnar, finns där, kramar, försöker och gör detta övertydligt. Men hon ser inte. Meredith ser inte George. Så som vi, precis som vi. Japp. Typiskt mig. Jag är kall, hård å splittrad. Du är mjuk som en marshmallows, varm och sökande. Du förtjänar inte mig, du ska ha den där varma, blyga, gulliga tjejen som står längst fram under varje spelning ni har, som aldrig blir arg och som kan hålla din hand jämt. En klippa. Jag är ett segel, eller något mindre fast än ett berg iaf. Jag är Meredith. Förlåt. Ifall jag aldrig någonsin sagt förlåt.