Sedan finns det ju flera sätt att bli den bästa. Synas mest. Träna/öva mest. Vara bäst på sitt instrument. Göra sig vän med alla. Bryta ned alla så de börja hata sig själva och få dem att tro att de är värdelösa.

Jag hatar tävlingar. Jag tycker om när alla gör sitt bästa, maxar sig, verkligen försöker, men så fort man gör det till en "vem är bäst? Jag kan slå er alla nu kör vi" grej, då vänder jag helt och går. Jag tänker inte bevisa att jag är bättre än någon annan genom att försöka överglänsa alla andra. Vissa förtjänar att vinna men det är alltförsällan den som faktiskt borde få spm får. 

Jag tycker att det är dumt, dumt att man bedöms utifrån förkunskaper och att man hela tiden måste häva det man kan. Klart det inte är alltid men mänga gånger räcker det inte att man försöker allt man någonsin kan. 

Jag blir väldigt arg på vissa som inte förtjänar den plats de har i rampljuset. Och jag blir ännu argare när folk som förtjänar inte får komma dit. 

Det jag vill säga är väl inte att jag borde få stå där längst fram. Snarare rättvisan i utdelningen. Här finns det inga bananskal, här är det sandpapper i motvind. 

Just såhär efter lov med julkonsert som sprutar ut varje andetag på lärarna, känns det riktigt tungt. Får se hur mycket jag orkar. Ibland hatar jag det och ibland älskar jag det.