Jag hälsade på i Fränsta i helgen och det var så himla mysigt. Det är hemma för mig fortfarande. Att komma från tågstationen, gå till skolan, Ica, gymmet, gå promenader runt byn...det kommer nog inte bli annat. Och jag hoppas det inte blir annat för jag vill ha det så. Jag träffade finaste, bästa, finska Julia, som jag inte träffat sedan vi slutade, som jag spenderat min vardag 24/7 tillsammans med! Det kändes som en vecka sedan, okej kanske två veckor, så hemma är man där. Att träffa folk man kanske inte saknat, som man inte tänkt på så, det är dem jag nästan blir gladast av att se, för dem är de man tar för givet, så när man väl ser dem blir man överlycklig för man förstår att "dig har jag saknat", man behöver vissa personer i sitt liv, och de där "utfyllnads"-personerna, det är dem man ofta saknar. tycker jag.

 

man ska inte säga man, men jag gör det ändå, det blir snyggare i text.

 

jag träffade alla som går nu, de som jag gick med förra året som går kvar, några av de nya, fina lärarna som bara ville prata prata prata, de fina på expeditionen som man pratat så mycket med, och sen fick vi finbesök (inte bara mig dårå) utav vackra Hannah! Hon har föressten en riktigt bra blogg som jag tycker ni ska in och kolla på! Mys hela första kvällen, dag två blev det frukost med alla i matsalen, sedan hänge jag hela dagen med årets artister: först dans hela förmiddagen (kan ju säga att jag nog inte tror att jag har haft så mycket träningsvärk i mina ben någonsin. Fy fan) och efter detta var det uttryck! Riktigt kul att se! Lunch, fika och middag hann förtäras innan jag skulle ta mitt pick och pack igen. Det var verkligen fantastiskt. Jag är så lycklig för att jag fick vara med om just detta. Jag saknar det verkligen. Jag saknar närheten och alla vänner och att sitta å mysa till en film, 15 pers om kvällarna "bara för att". Min stora ålstafamilj. Tack för den här gången.