Herregud vad längesedan det var jag skrev här! Det har blivit så i.o.m. att man har fullt upp. Att ta sig tid att sitta vid datorn är en ganska stor lyx jag sällan tar mig för. Men idag kände jag "nu är det dags."

Det är nu två veckor kvar här. Två veckor på denna fantastiska plats som blivit mitt hem. Fränsta, det trodde jag inte!

 

Jag har träffat så mycket fina människor, gjort allt som jag älskar, fått höra så mycket underbart, fått lära mig sjukt mycket och bara levt i en fantastisk bubbla. Snart finns inte den bubblan mer. Jag måste flytta hem och kommer aldrig mer få leva här med alla dessa underbara människor. Tror det är därför allt börjar rasa nu, varför folk bråkar och varför man så smått blir kär. Desperationen, som att allt fortsätter om man själv skapar nya band eller skaffar sig en kärlek. Men så lätt är det ju inte riktigt. Fast så lätt har det varit här. Allt har varit så fint och fantastiskt, hjärtskärande fint och berusande.

 

Dock har jag nog aldrig förlorat mig själv så mycket som jag gjort under detta år. Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv, lärt mig massor med nya saker och fått fantastiska vänner, men jag har tappat bort mig själv. Inte helt, men enormt mycket. I min roll som vän, i min personlighet, i mina intressen, i mig själv helt enkelt. Jag vet inte vart det hände, men det hände och jag vet inte vart jag ska börja leta. Jag vet att jag bara behöver få det att komma fram, för det finns ju någonstans inom mig, men hur? Med vad? 

 

Som sagt, desperation. Den gör sig för mycket påmind. Överallt.