Jag saknar Norrland. Jag förstår inte spelet som spelas här, och jag vet inte heller om jag vill det. Jag vill inte bli som en av alla dem. Jag vill vara som jag, lite flummig, titta på hus och arkitektur, människor, träd, fåglar och himlen. Sådär som man gör när man är ute i naturen. Fast jag är inte ute i naturen, inte alls. Jag är mitt i en stor stad där folk hela dagarna går mot sina mål. Det måste gå fort, tänk om du missar en minut. Minuten som kanske är livavgörande? Hur kan något inte vara effektivt? Allt ska gå så fort, jag måste hinna, jag måste vara på min topp och göra allt i min makt för att jag ska nå mitt mål. Min framtids stora mål. 

Jag förstår inte leken Stockholm leker med mig. Jag står handlingsförlamad och vet inte om jag ska springa, stanna eller gråta. 

Jag vill stå still i ett snöfall. Allt ska vara tyst och så måste du vara där. Tack. Tack för att du finns här.