Jag har gråtit typ varje dag i två veckor nu. Men vet ni vad? Det är så himla skönt. Att för första gången i mitt liv bara gråta och att KUNNA göra det. Jag har hållit emot förut, visst, men vem gör inte det i en smockfull tunnelbana när man stor tätt ihop en tidig onsdagsmorgon? Alla håller emot då, om ingen dött förstås men då kanske man inte åker tub. Men att bara känna känslan och inte låta de trilla men att bara vara ledsen. Bara att vara i nuet och känna allt som kommer.

 

Min linje är för tillfället lite av ett helvete, men tro inte att den inte är fantastiskt för det (allt fantastiskt är ett helvete ibland). Det som väger upp och gör allt värt, är att jag lärt mig så fruktansvärt mycket, att jag vet så mycket mer om mig själv, att jag börjar flöda och vara aktiverad i alla chakran, att jag börjar förstå. Det är så fint. Så därför är det så skönt att gråta varje dag. Det är så väldans mycket i nuet. På ett bra sätt.