Imorgon fyller jag 22 år. Herre min skapare,  kunde man bli såhär gammal?!

"Eehh jag Alma, klart man kan!"

Ja men det är klart att jag vet men man lever ju i någon slags fantasivärld, där allt alltid är som det alltid varit och alltid kommer att vara. Så plötsligt förändras livet  man flyttar, byter omgänge och helt från ingenstans fyller man år. "Vadå, jag kommer ju alltid vara såhär gammal å bo här och göra det här och allt kommer alltid vara som det alltid varit?!" 

Är det bara jag som känner detta? 

Självklart vet jag att livet inte varar förevigt, knappt ens "en stund", men ändå blir man förvånad och förvirrad,  "hur blev det såhär?"

Förra året hade jag panik och tyckte att jag blev skitgammal och snart skulle dö, men icke! Här sitter jag och är fullt levande! Jag hade nog min finaste födelsedag någonsin förra året, den var bara så fantastisk och fylld med magisk kärlek! Det gjorde ni bra brudar <3

 

Vad känner jag inför att fylla 22 då? 

Så fort jag säger 22 känner jag bara hur gammalt det låter! Jag, 22?! Aldrig! Jag är max 20! Inte för att det låter hemskt  men för att jag verkligen inte känner mig så gammal. Samtidigt vet jag att jag är mogen, smart och känner mig äldre OCH mognare än många av mina vänner. Det är flera saker jag inte har upplevt som jag trodde att jag skulle ha gjort vid den här åldern,  men det är så mycket jag samtidigt gjort och vet om mig själv, insikter jag inte trodde jag skulle haft. Så det blir plus minus noll på någe vis. Samtidigt har börjat känna "pinsamt..jag är bara 21..."så det känns väldigt positivt att fylla 22 måste jag säga! Jag omfamnar åldern och fortsätter framåt mot ett helt fantastiskt 2015 och mitt år som 22!