Jag sitter just nu och har två timmar kvar av mitt nattpass. Klockan är prick 06.00 och jag gick på mitt pass 22.00. Det jobbigaste med att jobba natt är att sitta och se någon sova, att rätt till, känna och lyssna så att hen sover så skönt som möjligt. Vara vaksam på alla ljud hen gör, men det viktigaste av allt: andas hen fortfarande?

Många tankar hinner komma och gå, men just nu, i denna stund, med två timmar kvar och alla morgonbestyr kvarstår, är hjärnan så trött att minst lilla sak, ljus och ljud är irriterande. Allt stör, så att du ska ge upp och gå och sova. Jag är en kvällsmänniska, men inte en sådan som gärna är uppe hela natten och bara sitter och väntar i tystnad, i en halvmörk lägenhet utanför Stockholm. Det är inte en skön miljö att filosofera och bestämma sitt liv. Det är snarare ett vakum av seg stillsamhet och konstgjord andning.

Men om två timmar får jag åka hem och sova, i min säng och vakna till en eftermiddag en helt vanlig söndag innan veckan börjar igen.

Blir något som man någonsin tänkt sig? För mig blir det i alla fall aldrig det, någonsin. Det är himla fint och kul. Jag tycker om det.